Den här boken är mera känd som Anteckningar från ett källarhål. Det ryska ordet för källarhål kan också betyda underjorden, därav den nya titeln på den senaste svenska översättningen. Den tvetydiga titeln kan ses som typisk för Fjodor Dostojevskijs sena författarskap och boken är det första av författarens stora verk.

Mångbottnade karaktärer

Den ryska litteraturforskaren Michail Bachtin sa om Fjodor Dostojevksij att "där andra såg en tanke kunde han leta och finna fram två, där andra bara såg en egenskap upptäckte han inom den ytterligare en andra, motsatt egenskap". Det är denna förmåga att göra sina karaktärer mångbottnade, tvetydiga och självständiga som är själva nyckeln till storheten i Fjodor Dostojevskijs bästa böcker. Anteckningar från underjorden är en av dem. 

Hela boken är skriven som en dagbok eller anteckningar, av en man som dragit sig tillbaka från omvärlden. Första delen är en 50 sidor lång kritik mot tron på att människan är förnuftig och att om vi bara bygger ett förnuftigt samhällssystem så kommer alla att bli lyckliga.

Dessa var teorier som liberala och socialistiska författare debatterade i Fjodor Dostojevskijs samtid. Huvudpersonen menar att det oförutsägbara i människan och hennes frihet att välja även det oförnuftiga är det som gör henne mänsklig. Samtidigt ber han sina läsare att inte ta honom på allvar och i slutorden kallar författaren sin huvudperson för "vår paradoxmakare".

Långt från trivselläsning

Källarmänniskan är en misantrop. Han är otroligt intelligent, men skadad av livet och frånvaron av kärlek. Han är osympatisk, snarstucken och hämndlysten, samtidigt som han äger medkänsla och vill det goda. Fjodor Dostojevskij ska ha velat visa att det enda som kan rädda honom är den kristna tron, men det blir aldrig tydligt utskrivet.

I den andra delen, som först inte var tänkt att ingå i boken, berättas om två händelser ur huvudpersonens liv, som till en del förklarar hans livsval. De här händelserna är så långt från trivsel-läsning man kan komma. Väldigt starka, men smärtsamma på grund av huvudpersonens självdestruktiva beteende.

Han saknar social förmåga, men söker ändå andras sällskap och gör sig till åtlöje. Han tar senare ut sitt misslyckande på en oskyldig person, men ångrar sig när det är för sent.

Mycket bra översättning

Nyöversättningen av Bengt Samuelsson är mycket bra, men jag reagerade på några moderna uttryck. Det som i tidigare översättare har skrivit som "obarmhärtigt öde" har här blivit till "lagen om alltings övernaturliga jävlighet" och där det tidigare stod "räckte jag lång näsa åt" har nu översatts med "visar jag fingret åt". Djärva drag i en 1800-talsroman.