Analfabeten
Agota Kristof sätter ord på hur uppbrott och flykt skapar en språk- och rotlöshet som aldrig lämnar henne.
Författaren Agota Kristofs själviografi är i det närmaste ett destillat. Det är mycket exakt formulerat och nästan svårt att greppa att 45 korta sidor kan rymma så mycket.
Skrivandet som livsnödvändighet
Hennes ord berättar om barndom, om ockupation, om sin erfarenhet som flykting. Just detta förmedlar mer om delar av Europas historia för mig än en hel skoltids opersonliga fakta lyckats göra.
Analfabeten är också en röst om läsande och skrivande som tillflykt och livsnödvändighet. Agota Kristof skildrar sitt förhållande till språk, både det gamla och det nya. Att göra franskan till skriftspråk är en mycket svår erövring men det finns inget alternativ.
Förhållandet till språket blir en symbol för det avhuggna livet som uppbrott och flykt medför, rotlösheten som aldrig försvinner. Trots det nya som skapas finns sorgen och saknaden alltid där.
En berättelse i tre versioner om individens ensamhet och behov av tillhörighet i spåren av krig, flykt och exil. En natt för ett sekel sedan dör en liten flicka. En familj dras isär. Men vad hade hänt om flickan fått fortsätta leva? Jag rekommenderar varmt denna roman om en mor och en dotter i Sovjettidens Lettland. Fler tips
Den stora skrivboken
Tipsat av:
Anna Sahlén
Natt för gott
Tipsat av:
Anna Sahlén
Modersmjölken
Tipsat av:
Anna Sahlén