Amalie Skram – en tidig psykiatridebattör
Den norska författaren Amalie Skram kämpade hela livet för sin mentala hälsa, mot omgivningens fördomar och mot elakt skvaller. Flera av hennes romaner är till stor del självbiografiska och blev viktiga inlägg i Danmarks livliga debatt om sinnessjukhus.
Amalie Alver föddes i Bergen den 22 augusti 1846 som det andra av nio barn. Hon gick i privat flickskola, men när hennes far gick i konkurs och lämnade familjen för Amerika förlovade hon sig med en nio år äldre sjökapten som hon knappt kände. Hennes barndom och familjens pengar tycktes ta slut i samma ögonblick.
Jorden runt med två barn
Med maken fick Amalie Skram se stora delar av världen. Trots att äktenskapet betraktades som kärlekslöst och fullt av konflikter fick de två söner 1866 och 1868. Året därefter reste hon och barnen med makens nya skepp Amiral på en två år lång färd till Australien och Sydamerika. På hemvägen drabbades hon av ett flera dagar långt psykiskt sammanbrott där hon bland annat trodde sig ha två huvuden.
Psykiska problem och ständig svartsjuka bidrog till att maken valde att bosätta sig och familjen på landet utanför Bergen. Problemen fortsatte dock och 1877 fick Amalie Skram läggas in vid Gaustads asyl och vårdas för sömnlöshet och synhallucinationer. Efter 18 år upplöste de sedan äktenskapet.
Skvaller i Danmark
Amalie Skram och sönerna flyttade först in hos en av hennes bröder, och sedan till Kristiania där livet blev mycket friare. Hon började umgås med vetenskapsmän, litteraturkritiker och författare, men hennes mentala ohälsa gjorde att hon blev föremål för skvaller.
Amalie Skram skrev redan under sitt första äktenskap, men främst artiklar och bokrecensioner. Under ett diktarjubileum träffade hon sin andre make, den danske författaren och litteraturkritikern Erik Skram. Han uppmuntrade sin fru att skriva och under åren 1885-1893 skrev hon åtta romaner, bland annat äktenskapsromanerna Constance Ring och Lucie samt pjäsen Agnete.
1889, 42 år gammal, födde Amalie Skram en dotter. Fem år därefter drabbas hon av skrivkramp och besvärades under en längre tid av sömnsvårigheter och hosta, vilket hon själv trodde var tuberkulos. Läkarna kallade hostan för nervöst betingad och skrev ut opium.
Tvångsvård och droger
Amalie Skram lade frivilligt in sig för vård i Köpenhamn, men blev mycket missnöjd med att hennes personliga tillhörigheter som hårband, böcker och opiumdroppar beslagtogs. Hon ville återvända hem, men Erik Skram godkände en tvångsinläggning på ett annat sjukhus i ytterligare en månad.
På båda vårdinrättningarna var de frikostiga med lugnande medel, morfin och kloroform på vadd till en ond tand. Efter en månad flyttades hon igen på egen begäran till en privat vårdinrättning där hon vilade upp sig. Händelserna gav upphov till två romaner med självbiografiska inslag som utspelar sig på mentalsjukhus.
Självupplevda romaner som debattinlägg
När Else inte anpassar sig till det regelverk som gäller för de sinnessjuka överförs hon till tvångsvård. Vid den andra romanens slut är Else fylld av hat mot dansk lagstiftning om sinnessjukvård och fast besluten att rädda andra från att hamna i händerna på den auktoritära överläkaren.
Debatten om sinnessjukhusen rasade för fullt i Danmark när romanerna gavs ut. Före detta patienter, varav en grevinna, försökte få upprättelse och ersättning för den tid som de tvångsvårdats av en namngiven professor. Den skrivkramp som Amalie Skram hade drabbats av före hospitalsvistelsen hade vid det här laget släppt. Trots att stoffet är självupplevt var det en stor bedrift att skriva två genomarbetade romaner på så kort tid.
Redan under vårdtiden vittnar brev och journalanteckningar om hur bitter Amalie Skram var på maken Erik för hans inblandning i tvångsvården av henne. Trots detta återvände hon till honom efter utskrivningen, men försöket att lappa ihop äktenskapet misslyckades. Paret separerade 1900 och de sista åren levde hon tillsammans med sin dotter Johanne.
Dottern ljög om självmordet
Amalie Skram är än idag en mycket intressant författarinna. Vetskapen om hennes många motgångar gör att hennes berättelser känns levande, på gränsen till dokumentära. Inte minst beskrivningen av den tidens psykiatrivård är betydelsefulla och viktiga tidsdokument av bestående värde för oss. Nu och i framtiden.
Låna böcker av Amalie Skram
Julehelg
Lucie
Constance Ring
På S:t Jörgen
Professor Hieronimus
Tove Ditlevsen går dit passionen tar henne, framför allt kärleken till skrivandet men också till män, sina barn och till en drog som får henne att glömma allt. De gamla sinnessjukhusen finns inte kvar i vårt moderna samhälle, men däremot finns deras avtryck kvar. Många författare och filmare har genom åren låtit sig inspireras till att skildra livet på dessa institutioner. En webbplats som lyfter fram nordiska författare som under många år varit osynliga i litteraturhistorien. I collage och blyerts, där orden får stå tillbaka för bilden, har Elisa Rossholm gjort bildberättelser som levandegör drabbande livsöden. Våra texter
Gift
Tips
Tipsat av:
Anna Sahlén
Inom sjukhusets slutna väggar
Artikel
Skrivet av:
Wiveca (Vicky) Uhlander
Nordisk kvinnolitteraturhistoria
Artikel
Skrivet av:
Anna Sahlén
Elisa Rossholm – bilder och blyerts
Artikel
Skrivet av:
Anna Sahlén
