Ostpreussen, östra Tyskland vintern 1945. Där börjar romanen Allt förgäves av Walter Kempowski. Alla vapenföra män är i fält eller redan döda. På Georgenhof är det Tantchen som styr och ställer. Hon blev av med sitt hem under depressionen på tjugotalet och har fått en fristad på godset.

Udda besökare

Baronen är i Italien och hans världsfrånvända hustru ägnar sig åt att läsa romaner och att klippa siluetter till sitt album. Två ukrainskor jobbar i köket och en polack sköter det som finns kvar av gård och djur. Polacken är fånge men flickorna har kommit frivilligt, de skulle ändå ha deporterats om de stannat. Tolvåriga sonen Peter undviker hitlerjugend, han ägnar sig åt ensamma lekar och sin modelljärnväg när han inte får privatlektioner av byns gamla lärare.

Det är dessa personer vi får följa under krigets sista halvår. Men det dyker upp besökare också, udda typer, en frimärkssamlare på kryckor, en kvinnlig violinist, en judisk bokbindare som lyckats hålla sig gömd under hela kriget, sedan flyende tyskspråkiga från Baltikum och till sist den stora kaotiska flyktingströmmen som flyr undan den ryska armén.

Kontraster

Berättandet är vackert, det råder nästan en tjechovsk stämning på godset vilket gör kontrasten till det vidriga samhället det är en del av ännu större. Lika stor som kontrasten mellan det den tyska radion berättar om kriget och de förbjudna sändningar man kan ratta in från BBC.

Läsaren påminns om hur djupt judehatet och propagandan trängt in i folket. Men pojken och alla andra barn är ju ändå oskyldiga. Engelsmännen bombar sönder hela städer, karavanen av flyktingar bombas och beskjuts av flygplan. Kriget är skoningslöst.

En rik roman som är både njutbar och omskakande.