Kärlek kan vara ett krig

I ett samtal med författaren och litteraturkritikern Kristofer Folkhammar under Littfest 2018 talade Abdellah Taïa om romanen.  

– Det är en kärleksbok även om den är mörk. Vi kan inte bara tala om kärlek i ljusa ordalag. Då skulle det bli tråkigt. Det måste finnas svårigheter och intensitet.

– Energierna när man älskar är inte alltid ljusa, vackra och lysande. Så är det för oss alla. Även när kärleken är uppriktig finns det sådant som komplicerar. Kärlek är inget som bara bär med sig ljus och lycka. Den kan vara ett krig.

Återkommer till uppväxten

Abdellah Taïa är från Marocko och säger sig vara glad över att komma från ett land och en familj med mycket intensitet. Han talar om den energi som hans uppväxt gett honom och hur han ständigt återkommer till det rum där han så ofta befann sig med sina systrar, sin mor, sin lillebror, en fader i exil och en storebror, ”familjens tysta kung”.

–Mina romaner börjar alltid i det rummet. Ett rum fyllt av energi, människor, kroppar, så många drömmar, så många personer som kvävs men som samtidigt vill vara tillsammans.

Själv tog han sig därifrån, begav sig utomlands och har varit bosatt i Paris de senaste 20 åren. 

– Men inuti är jag fortfarande där, säger Abdellah Taïa.

Startar gräl med sin mamma

–Jag vet att litteratur föder litteratur men så är det inte för mig. Jag har inte Gustave Flaubert i mitt huvud när jag skriver, men jag kan gå till det där rummet och starta ett gräl med min mamma. Alltid när jag skriver måste jag förhandla med henne, trots att hon inte längre lever. Hon var analfabet men visste saker om livet. Hon visste hur man hanterade människor, förförde, manipulerade. När vi inte hade mat så var det hon som fixade det.

– Hon hade ett mod som jag inte uppskattade då, men som jag uppskattar idag. Jag tror hon var modigare än jag. Att utropa mig som muslim och homosexuell är inget emot krigen hon utkämpade varje dag i 50 år för andra människors skull. Och hon gav mig den rätta mängden intensitet och galenskap som jag behöver för att kunna skriva och ge näring åt mitt skrivande. 

I romanen skriver bokens huvudperson Ahmed ett brev till sin mamma. Trots att det även rymmer kärlek är det hårt och oförsonligt. I flera av sina böcker använder sig Abdellah Taïa av sina egna erfarenheter och boken föddes ur att han själv skrev till sin egen mor. 

Går på djupet

Abdellah Taïa säger att han inte ser någon anledning att bete sig väluppfostrat bara för att man talar till en person som är död. 

– Låt sanningen komma fram, även om det innebär hårda ord. Det spelar ingen roll när någon är död. Det finns så mycket jag önskar att jag hade haft modet att berätt för min mamma när hon levde, men jag hade inte det. Nu försöker jag säga det, men inte på något stillsamt vis. Då riskerar man att lugna ner sitt budskap istället för att nå ett känslomässigt djup. Och åtminstone i relationen med sin mamma så har man har rätten att gå djupt, säger han. 

Att han hämtar inspiration från det verkliga livet är en självklarhet för honom. Det faktum att han lever ger honom rätten att skapa litteratur säger han. 

– Livet är större än allt. Det skriver sig självt för oss och jag behöver bara betrakta det. Jag försöker alltid att gå tillbaka till det i mitt skrivande, det verkliga livet. 

Franska som frihet och förtryck

Den som är värd att bli älskad problematiserar också sociala konstruktioner och maktstrukturer i såväl relationer som det postkoloniala samhället. Abdellah Taïa skriver på franska, ett språk som han har ett problematiskt förhållande till. 

– Jag är från ett land där franskan används av den politiska eliten för att förtrycka folket. Arabiska kändes aldrig tillräckligt för mig. Det framställdes inte som ett språk för den som var fri.

Det tog honom många år att inse att den förmedlade begränsningen inte hade sitt ursprung i språket utan att det påståendet kom från den politiska eliten. Det var en plågsam insikt.

– Även när man förstår en sådan sak tar det tid att försonas med sig själv och sin bakgrund. Var kom mina drömmar ifrån? Varför lade jag så mycket energi och tid på att lära mig ett språk som används för att skapa klyftor i Marocko. Hur kan jag ha trott att franska skulle ge mig frihet? Jag kan förstå mekanismerna bakom det på ett intellektuellt plan, men jag skäms över att jag som barn tänkte att arabiska inte var nog. Att även jag, som ville vara fri och bli en konstnär, diskriminerade andra, som mina systrar och min mamma. Jag erkände inte deras sanna värde.

En röst för andra

Han har rannsakat sig själv över varför han valde franskan, huruvida det var rätt val och vad han ska göra i den position han nu befinner sig. Kanske ligger svaret i att vara en röst för andra än sig själv. Han känner till exempel ett större ansvar mer ansvar mot sina föräldrar och deras bakgrund sedan de dött, säger han. 

Det finns många historier som behöver berättas, menar Abdellah Taïa, inte minst mot bakgrunden av samhällets utveckling med en ökad polarisering och högerextrema tendenser. 

– Litteratur måste vara ett ansikte för var vi befinner oss.