1794
I uppföljaren till 1793 är språk och miljöskildring minst lika bra som i föregångaren, karaktärerna har utvecklats, den historiska berättelsen likaså. Även här finns en bakomliggande kriminalhistoria men den kunde ha fått större utrymme.
Uppföljaren till den bästa svenska deckare jag någonsin läst. Precis som med författarens debutroman 1793 förundras jag över språket och miljöskildringarna, bland de bästa jag har läst i genren. Det ligger en otrolig research bakom.
Som historienörd känner jag igen många historier och de är inte är så skarvade och dramatiserade som en skulle kunna tro. Robert-François Damiens avrättning skymtar förbi, relativt korrekt återgiven så vitt jag kan avgöra. Mer utrymme ges den svenska slavkolonin Saint Barthélemy och Danvikens dårhus. Det är en mörk och otäck skildring av Sverige i slutet av 1700-talet.
Mickel Cardell är tillbaka
Karaktärerna från 1793 utvecklas och blir intressantare, berättelsen rör sig ytterligare ett steg från deckargenren. Men visst finns det en bakomliggande kriminalhistoria. En ung kvinna mördas på sin bröllopsnatt och Mickel Cardell, den rättrådiga slagskämpen från förra boken, tar sig an fallet. Tillsammans med Cecil Winges bror Emil.
Jag älskade 1793 främst som historisk roman, och för den svarta, brutala beskrivningen av dåtidens Sverige. Egentligen borde jag tycka att uppföljaren är bättre eftersom just de bitarna har utvecklats.
Nästan lika bra som 1793
Tyvärr gör jag inte det, kanske hade det behövts ett deckarinslag som motvikt för den annars mycket dystra bild som målas upp. 1794 blir bara den näst bästa svenska deckare jag har läst, men inget dåligt betyg det heller.
Lyckligtvis verkar Niklas Natt och Dag skriva snabbt, så jag behöver kanske inte vänta länge på en tredje bok. För min del får den gärna bli lite mer dag än natt.