Ödmården
Ödmården är en fantastisk dystopi och ett språkligt mästerverk. En krönika från tiden efter den europeiska kulturens fall och mitt i mänsklighetens undergång.
Ödmården av Nils Håkanson är en svensk variant på Cormac McCarthys Vägen, men utan den lille mannens och hans pojkes kamp mot kannibalklaner och onda människor. Här är det istället en utstött och illa ansedd man, som försöker vörda ett redan fördärvat svenskt språk och skriva ner de dramatiska händelserna i en krönika.
Bibliotek som kulturbärare
Hans bibliotek består blott av några trasiga böcker, varav en av Herman Lindkvist, förvarat i de fuktiga jordhålor som byn Ödmården är förpassad till efter pågående klimatkatastrofen och nederländingarnas ockupation. Nederländerna ockuperar efter att deras land översvämmats.
Texten har en fri stavning, ofta med gammelord hämtade från någon medeltida krönika. Galen grammatik och nyord blandas med vanliga ord som vi efterhand förstår har skiftat innebörd. Interpunktion och stor bokstav saknas oftast. Berättelsen blir på så sätt mycket svårläst till en början men ger desto mer när du kommit in i texten.
Kulturell utplåning
Byn Ödmården överlever via handel, ett osäkert jordbruk och stöldraider mot fiendebyar men går ändå mot undergången. Det bedrivs gerillakrig mot Nedringarna. Flyktingar från krossade eller havererade grannbyar och länder passerar och maktkamp om hövdingaskapet uppstår.
Från att ha varit ett slags kungadöme övergår byn till fascism, för att senare åter bli en plats där man i ren desperation avsätter man sina hövdingar på löpande band.
Då och då hänvisas till vår tid, alltid med förvridna kulturella och historiska anspelningar. Det finns ett mytologiskt slag om ”Törnrosadalen” och det beskrivs hur Jonathan Ljusbäraren (Jesus) och Palme dyrkades på den fredliga tiden. Romanen rymmer ingen pånyttfödelse. Krönikan om Ödmården är istället en berättelse om Sveriges totala undergång, dess språkliga och kulturella utplåning. Värd att läsa och begrunda, flera gånger om.