Återupptäcker hembyn genom sin poesi
Nils Louis Fredrikssons diktsamling utspelar sig i en by som betyder mycket för honom. Barndomens självklara plats och tomrummet efter flera släktingar fick orden att vakna.
Poeten Nils Louis Fredriksson kommer på besök till Vännäs bibliotek tisdagen den 18 februari. Han debuterade 2019 med diktsamlingen Där ingen längre bor som utspelar sig i byn Harrsele, belägen i Vännäs kommun.
Vi på biblioteket blev förstås nyfikna på att höra mer om Nils och hans erfarenheter av skrivande, livet som författare och den lilla byn Harrsele.
Du har fått ett stort genomslag med artiklar i dagspressen och författarbesök runt om i Västerbotten. Är du förvånad över mottagandet?
– Jag är glatt överraskad, inte minst över alla fina läsarmejl. Det känns lite overkligt att jag kunnat beröra så många så mycket. Men det är givetvis inspirerande. Jag tror att mottagandet visar att sorg och saknad, som är bokens teman, är allmängiltigt och något som alla förr eller senare i livet får en stark relation till. Därför kan många läsare känna igen sig i mycket i boken.
Att tala inför människor om poesi, är det något du är van att göra eller är det en ny erfarenhet?
– Det är nytt för mig och i början var det med skräckblandad förtjusning jag gjorde uppläsningarna. Allra första gången, på releasefesten för boken på operabaren Elektra i Umeå, var det dessutom väldigt mycket folk, typ 150 personer. Jag var sjukt nervös, men det gick bra. Nu känner jag mig ganska trygg och säker i det jag gör. Jag repeterar mycket hemma, så att texterna verkligen sitter vid uppläsningarna.
Jag tycker mig kunna se en trend i bokutgivningen de senaste åren där man uppmärksammat den lilla platsen. Några aktuella exempel på det är ”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff och senaste Augustprisvinnaren ”Osebol” av Marit Kapla. Hur kommer det sig att du valde att skriva om avfolkningsbyn Harrsele?
– Harrsele är min pappas barndomsby och en plats där jag varit varje sommar sedan jag föddes, så det föll sig naturligt att skriva om en miljö jag verkligen känner till. Upprinnelsen till att jag började skriva Där ingen längre bor var att en av pappas kusiner, som alltid var i Harrsele på somrarna, dog helt plötsligt vid frukosten. Att skriva ner minnen och upplevelser från Harrsele blev ett sätt att bearbeta sorgen efter honom. Sedan dog också min farfar och farmor med några års mellanrum och det skapade ett stort tomrum.
Vad är din relation till Harrsele idag?
– Det är fortfarande en av mina favoritplatser på jorden. Mina föräldrar har en stuga där och jag är där mycket på sommaren då det samlas släkt från pappas sida från hela Sverige. På midsommarafton kan det vara 30-40 personer där. Att skriva om Harrsele har också fått mig att upptäcka byn med omnejd ännu mer, nya minnen, historier och fantasier väcks till liv.
Där ingen längre bor är ju din debut. Skriver du på något nytt?
– Inget så där jättekonkret. Jag har ett litet projekt med årstidsdikter som jag pysslar med ibland och funderar på något mer om Harrsele. En av mina fastrar berättade till exempel nyss att hon skulle åka och besöka Siri, min pappas före detta lärare från byaskolan i Harrsele. Hon är över 90 år och har säkert mycket att berätta om Harrsele förr i tiden. Sådana personer kan inspirera mig.
Vilka böcker läser du helst själv? Kan du rekommendera några favoriter?
– När det gäller poesi återkommer jag ofta till Bodil Malmstens sista diktsamling Det här är hjärtat, en oerhört fin bok om sorg. Jag är också svag för det mesta med Bruno K. Öijer, hans dikter har en väldig lyskraft, och vill tipsa om Ola Juléns Orissa, minimalistisk poesi, bara en mening per sida, som berör i sin förtvivlan.
– På prosafronten rekommenderar jag allt med Sara Stridsberg, fantastisk författare som skriver bländande vackert om trasiga människor, Karl Ove Knausgårds Min Kamp, ett skoningslöst sanningssökande som säger mycket om vad det innebär att vara människa, och sydkoreanska författaren Han Kangs Vegetarianen, färgstark och skruvad, och Den vita boken, kortfattat och vackert om sorg.
Hur känns det att komma till Vännäs bibliotek och läsa?
– Det känns lite extra roligt eftersom Harrsele ligger i Vännäs kommun. Kanske det dyker upp några som har koppling till Harrsele? Det gjorde det när jag läste på Umeå Stadsbibliotek i januari. Intressant givetvis att höra om deras upplevelser och vad de känner igen i boken.
Chansen till igenkänning ökar ytterligare eftersom det under författarbesöket kommer att rulla en film i bakgrunden där Nils filmat de miljöer som boken utspelar sig i.