Kärt barn har många namn och det stämde på Ester Nilsson, av många kallad Ester Duva eller Allestädes närvarande. Ester blev en känd person i Lycksele. Under sin livstid närvarade hon vid tusentals begravningar, massor av vigslar och andra tillställningar. Allt för att få av det goda fikat som ofta bjöds. ”Då jer ja å bjudd!”, brukade hon säga och låta sig väl smaka.

Svår uppväxt

Ester föddes 1896 i Öretorp och växte upp i Stenriket Nygård i väglöst land. Hon gick väldigt långsamt med en släpande gång och hade alltid stora skor på sig. Dessutom pratade hon långsamt. Många trodde därför att hon var efterbliven, eller betraktade henne som ”nalta eljest”.

Uppväxten var hård och svår och det blev inte mycket till skolgång för Ester. Trots det lärde hon sig läsa och skriva helt själv, det var inget fel på hennes förstånd.

På åldersdomshem som 32-åring

Som 32-åring flyttade Ester till Lycksele med sina åldrande föräldrar. Trots att hon själv var ung fick hon bo tillsammans med dem på ett ålderdomshem. Fram till sin död 1985 hann Ester bo på olika ålderdomshem.

Många personer mobbade och retade Ester, men hon var också omtyckt av många. Vissa personer kallade hon för sina beskyddare. En var Malin Olsson, föreståndarinna för ålderdomshemmet där Ester bodde.

När hon skulle pensioneras sa Malin Olsson till Ester: ”Ester, när alla andra tänker i raka linjer ställer sig dina tankar på tvären eller kröker sig runt hörnet eller tar ett skutt genom fönstret, ut i det fria. Du ser världen på ett annat sätt än vad vi andra gör. Du är annorlunda, men på inget sätt sämre. Du är bättre. Glöm aldrig det! Lev livet, Ester!”

Träffades en gång

Nu har Ester Nilsson fått nytt liv genom Kent Lundholms berättelse. Det är en fin historisk dokumentärroman med uppdiktade inslag. Som författaren själv skriver i förordet, ”så länge vi minns en människa, så finns hon kvar bland oss.” Kent Lundholm träffade själv Ester Nilsson vid ett tillfälle 1973, då hon bad honom köpa två liter mjölk på Domus.