Hon prioriterar städning och relationer före författarskapet. Kanske står Anita Salomonsson med båda fötterna på jorden just för att hon debuterade så sent i livet.
Fakta Anita Salomonsson
Yrke:
Socionom, författare, hemmafru
Bor:
i Umeå
Uppväxt:
Kommer från Hjoggböle (samma by som författarna PO Enqvist, Hjalmar Westerlund och brodern Kurt Salomonson.)
Favoritförfattare:
Hemskt många. De stora ryska klassikerna, särskilt Tjechov och Dostojevskij. Sen tycker jag väldigt mycket om Camus Främlingen. Fantastisk inledning på den boken.
Tre favoritböcker:
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undstedt
Bröderna Karamazov
av Fjodor Dostojevskij
Stäppen
av Anton Tjechov
Skriver: Min kanske sista bok. Handlar om dråp och stor passion i Burträsk socken på 1800-talet. Just nu läser jag rättegångsprotokoll i mängder.
Vi träffas på biblioteket, ett gäng damer som alla utom undertecknad uppnått pensionsåldern. Gruppen som deltar i intervjun är deltagare från en skrivarkurs i Skriv ditt liv, där målsättningen är att skriva sin egen självbiografi. Anita Salomonsson är en självklar förebild.
– Jag skulle själv ha velat vara med i en sån här grupp, avslöjar Anita, om det funnits när jag började skriva.
Vi har träffats för att prata om människoöden, självbiografiskt skrivande och förstås den senaste boken Vattenbärerskan som lanseras för fullt. Romanen har fått goda recensioner, och på frågan om hon känner sig nöjd över hyllningarna svarar Anita Salomonsson:
– Ja, jag slipper ju skämmas i alla fall…
Dumheter att skriva
Det där med skammen gör sig fortfarande påmint. På västerbottniska landsbygden ansågs skrivande – och även läsning - som någonting onödigt, löjligt och skamfullt. Inget en rejäl människa ägnade sig åt. Jantelagen som alla i rummet känner igen sig i – och fått kämpa mot på olika sätt. "Vad ska andra tänka – man ska ju inte förhäva sig."
– Min syster anser fortfarande att det är dumheter att skriva, hon tycker att jag borde ägna mig åt annat, säger Anita och skrattar.
Tre av de sju syskonen har aldrig läst hennes böcker; "Det behövs inte, eftersom vi vet hur det var", säger de. Och så föräldrarnas ord, när brodern Kurt debuterat, om att "du som är flicka ska väl i alla fall inte skämma ut oss". Men släktingarnas inställning stör henne inte särskilt.
– Jag tycker det är lite roligt. Man blir i alla fall inte högfärdig. Och jag vill inte lägga någon värdering i bokläsande. Jag tycker att de människor som inte läser böcker är minst lika bra – de är vandrande böcker själva!
Skräcken en drivkraft
Drivkraften till författarskapet kommer, enligt henne själv, från eländet, dialekten och en medfödd vilja att berätta någonting. Under hela uppväxten var stämningen full av undergång. Kriget, kylan, den ständiga pengabristen.
– Man var rädd för allt. För kriget, att mamma skulle dö, att åskan skulle slå ner i huset, rädslan för lärare. Jag tror att skräcken för undergången är en motor i mitt skrivande. Skräcken är så bra i efterhand, det ger relief och kraft till det man skriver.
Som barn gick en Anita Salomonsson omkring och ständigt tog in, noterade känsligt omgivningen, med den undermedvetna ansatsen att någon gång skriva ner sina minnen. Minnena är mycket levande än idag, Anita underhåller det samlade gänget med engagerade anekdoter från barndomsbyn.
Om brodern som vilade i kökssoffan när lärarinnan kom och satt sig på locket och respekten för överheten gjorde att ingen vågade säga till. Om hur hon blev en tidig lyssnare, när tanterna i byn behövde någon att lätta sitt hjärta inför. Om alla skrönor och historier som fyllde kvällarna och triggade fantasin. Om pappan som drunknade i Hjoggböleträsket – precis som modern alltid fasat för. Och om kvinnornas slit och männens oförstående, något som särskilt inspirerat till den senaste boken.
Bibliotek, böcker och badhus
Att skriva böcker kändes länge otänkbart för Anita. I första hand var det läsningen som lockade.
– Jag säger så här: förbjud böckerna och de blir eftertraktade! Det som har räddat livet på mig är bibliotek, böcker och badhus. Jag började genom att läsa mig igenom världslitteraturen, det är det enda jag är riktigt stolt över. Jag drevs av läshunger, en brist på upplevelser.
Läsningen blev en ingång till andra världar.
– Utan böckerna skulle inte jag ha suttit här idag! Man söker efter en mening med livet, att få känna igen sig, livsproblem, den där längtan bort som en människa känner - så dras man in i böckernas värld. Den ena ger det andra.
Vattenbärerskan fascinerar
Efter en skrivarkurs i Vindeln blev Anita Salomonsson så författardebutant som 59-åring. De första böckerna var mer självbiografiska, idag hämtar hon också inspiration från verkliga historiska personer. Nu senast var det vattenbärerskan Lova Leonora i Lövånger, en hårt drabbad kvinna som på 30-talet inte kunde få något annat jobb än att bära vatten till överheten, som slog an en sträng hos Anita.
Hon har nu levt med Lova Leonora i snart fyra år. Forskat fram fakta, intervjuat de gamla som minns henne, fantiserat över ett fotografi – och vävt ihop historien med erfarenheter från sitt eget liv.
– Jag skriver om människor som fängslar mig, som lockar fram minnen hos mig själv. Vattenbärerskan påminde mig om mamma och de andra fruarna som bar alla dessa vattenhinkar, och om vilken bristvara vatten var, när det frös. Och om arbetets värde.
Upprätta människan
Många historier i Anitas böcker handlar om utsatta, till synes obetydliga människor, långt ner på samhällsstegen. Och här kan man ana drivkraften bakom böckerna.
– Jag har fått höra att jag skriver för att upprätta människan. Det kan nog stämma. Jag har jobbat socialt i hela mitt liv, redan som barn. Jag har ju ständigt hållit på med överheten, att försöka knyta ihop den med oss stackare här nere. Som hungrar efter kunskap, utbildning, efter stora världen, att bli sedd och bekräftad som människa.
Den sena författardebuten ser Anita Salomonsson enbart som positiv. Med åldern kommer lite mer klokhet och erfarenhet, och skrivandet kommer aldrig först.
– Eftersom jag började skriva så sent, så är det inte hela mitt livs innehåll. Tidigare var livet fullt av barn, jobb och kärlek. Numera är jag en tredjedel vardera av hemmafru, socialarbetare och författare. Jag är en sån som hjälper andra, alltifrån att råda ungdomar hur man städar spisen till att trösta människor med ångest och panik. Det måste rymmas i en människas liv, även mitt.
Men ibland önskar hon att hon kunde prioritera skrivandet mer.
– Jag är en märklig författare, jag städar hellre. Om fönstren ska tvättas så går det före. Jag sitter nog fast i hemmafrurollen…
Text: Jenny Eklund, minabibliotek.se
Foto: Robert Rösth, minabibliotek.se
Läs mer om Anita Salomonsson och hennes medverkan på
Littfest 2010.
Läs mer om en av Anitas favoriter:
-
Undset, Sigrid
[Romaner]
Författaren Anita Salomonssons favoritbok är den klassiska romanen Kristin Lavransdotter.
Besökarnas kommentarer